Att inte döma sig själv hårdare än andra

Vi är själva våra värsta domare, jag med.
Min intolerans mot min egen svaghet kan ta sig märkliga uttryck. Tydligast är det ju i fall där man låter allt falla för att en del inte håller. Det är som om man tror att man river det man byggt upp genom att man tagit bort en av grundstenarna när det egentligen bara är en tegelsten i översta lagret.


Ett typexempel på det var andra veckan jag gick på VLCD. Vi har ju alltid fredagsmys med gäster i båten och så även nu trots att jag inte kan dricka alkohol och äta ostar. Istället tar jag mig ett glas lightcola med citron i till min Itrimmat.

Välmurat = hållbart. Stockholms stadshus 1916

Denna gång hade jag köpt en annan sorts cola än cocacola och den var väldigt god. Så god att jag efter en deciliter fick onda aningar som besannades vid kontroll - jag hade köpt en socker-cola! Och druckit en hel deciliter!
Helt plötsligt kändes det som om jag raserat allt jag byggt upp på två veckor. Fyra kilos viktnedgång utraderade på några minuter. Jag mådde så dåligt trots att jag visste hur irrationellt jag tänkte. Känslan satt i mig hela kvällen och inte förrän morgonen efter när jag kontrollerade antal kacl i 1 dl sockercola blev jag lugn. 42 kcal - inte mycket att bråka om.

 Men insikten om hur jag fungerar och hur lätt jag har att helt ologiskt tappa konceptet finns kvar som en bra lärdom.
När jag gör avsteg från min plan, för det kommer jag att göra, ska jag se framför mig att det är en lätt tegelsten på ett torn jag tar bort - inte en sten från grunden. Inget tippar av det - det är bara att ta upp den igen och mura fast den så fort tillfälle ges.

I vanliga fall skulle jag nu vara vansinnig för att min löp-plan inte hålls då jag är sjuk. Men det är bara upp igen när jag är frisk och jag ska vid nästa träningstillfälle springa 1400 meter utan stopp även om det blir med låg hastighet om orken tryter efter sjukdomen