Om resor och annat

Annandag jul. För 10 år sedan drabbades sydostasien av en tsunami som var förödande och denna dag glömmer jag inte då det under den inkom uppgifter som blev mer och mer förfärande.

Jag blev helt tagen, kanske för att jag 10 år tidigare, som anhörig, i skräck hört mer och mer om Estonias förlisning. Mot kvällen den dagen förstod vi alla att svärfar/farfar inte längre levde och han har heller inte hittats. Det är en märklig situation som det är svårt att förstå om man inte varit med om den.

I flera veckor följde jag varje nyhetssändning och surfade runt efter information. Led med föräldrar och barn som letade efter sina kära och imponerades över thailändarnas vänlighet,
För även om Thailand inte var värst drabbat var det härifrån vi fick mest nyheter eftersom de fanns svenskar här.

Sommaren 2005 blev regnig, vår semester blev väldigt blöt och jag minns hur vi klafsade runt i leran på skärgårdsöarna, gled hjälplösa utför hala klippor och kämpade med blöta och kalla tampar.
När vi kom hem ville vi bara ha sol och vi bestämde oss tidigt att våra semesterpengar skull gå till thailändarna.

Så veckorna innan jul var vi i Ao-Nang och på Koo Phi-Phi. Ao-Nang vid Krabi  hade klarat sig fint men strandpromenaden kring hela kuststräckan fick dom renovera och sätta nya växter.

När vi var där fanns inga hotell på denna remsa - allt var bortspolat!

På Phi-Phi iland var det annat. Här hade det mesta spolats bort i stan, palmerna var knäckta på halva stammen. Man hade inte hunnit bygga upp något ännu för röjningsarbetet hade tagit sådan tid. Det innebar man mån återigen kunde se havet på båda sidor om landtungan byn ligger på. Det hade man inte kunnat innan tsunamin - så stod hotellen i vägen. Hundar och katter utan ett ben, utan svans eller med svansen i 90 grader var en vanlig syn.

Vi träffad en thailändare som mist allt. Han hade ett stort hotell med pooler och många gäster. Nu stod han i en lite strandbar som var det enda han hunnit återskapa. Han grät när han berättade om sin vän som sov på första våningen när vågorna kom - han dog.

Mot slutet av vår vistelse träffade vi på återvändare som ville vara där på ettårsdagen. Dom kunde berätta hur de lyckades rädda sig upp i palmer och på tak.
Dom är säker där nu också.

Vi har inte åkt på solsemester sedan dess, somrarna har varit bättre och vi har varit fullt upptagna med att bygga en båt. Men det var en väldigt fin resa till ett fint land.